.

Nu när jag planerat en lugn kväll för mig själv här i Gällö efter att ha varit i Bräcke hela veckan så börjar tankarna, ångesten och rädslan att göra sig påmind. Jag som verkligen hade intalat mig själv att jag skulle glömma bort allt det här och gå vidare men det var tydligen inte så lätt.. Jag trodde att jag var starkare än så här, att jag inte skulle låta dessa människor påverka mig..

Men jag kan erkänna att:

- Jag som förut tyckt det har varit otroligt skönt att vara hemma alldeles själv och bara ta det lugnt plötsligt sitter här i mörkret vid datorn med en klump i magen medans minnena spelas upp om och om igen.
- Jag alltid låser dörren numera, även fast jag bor i världens lugnaste famlijeområde i lilla Gällö.
- Jag blir alldeles kall när det ringer på dörren och öppnar aldrig den i rädsla för vad jag ska mötas av.
- Jag trots mörkret känner mig tryggare i förhoppningar om att inte blir upptäckt.
- Jag fortfarande drömmer mardrömmar om det som hände.
- Jag är livrädd för äldre män som liknar honom+ vågar inte gå i närheten av v70is ifall det skulle vara han.

Nej, nu ska jag ta en dusch och försöka sluta skaka. Sen så ska jag se till att hela tiden ha fullt upp igen och att absolut inte vara själv på ett bra tag, för det här är uppenbart något som inte går över på väldigt länge...

Vissa människor borde verkligen inte få leva