.

Jag tror inte att någon kan förstå hur dåligt jag mår sedan det här strulet före jul. Har försökt att glömma allt men det går verkligen inte, när jag umgåtts med vänner och familj så har jag låtsas som om ingenting för att sedan när jag kommit hem bara lagt mig ner gråtandes och inte haft orken att kliva upp. Det har funkat i över 4 veckor men igår brast allt. Visste inte vad jag skulle göra och vart jag skulle ta vägen, gick iaf ut en sväng då jag ville vara själv och när jag gick längs järnvägsspåret så kom det ett tåg, det kändes som ödet. Det var så de var meningen att mitt liv skulle sluta. Just då mådde jag så psykiskt dåligt att det inte längre fanns någon annan utväg.  Men jag kom försent och tåget hann förbi, satte mig då i en busskur och då kom han. Han som jag har älskat överallt annat, men som jag på sista tiden bara känt ett evigt hat mot. Han räddade mitt liv denna kvällen.
Har så himla mkt som jag skulle vilja berätta för människor i min närhet men har inte haft orken att ens skriva om det tidigare. Allt började nog när jag helt plötsligt inte fick bo i mitt hem längre, iofs så hade jag ju flyttat tillsammans med han men ifall jag skulle vilja flytta hem så fanns det endast ett pannrum reserverat åt mig. Bråken med pappa började då, kunde inte förstå hur man kunde slänga ut sin egna dotter och tro att det var okej för dottern att bo i ett rum med betonggolv och -väggar med ett pyttelitet fönster. Det hela börjades kännas som en askungesaga och jag kände inte längre något förtroende för min egna pappa. Men allt flöt på och inom mig byggdes ett otroligt hat upp som jag aldrig kunde göra mig av med.
Livet här var helt okej med egen lägenhet och en underbar pojkvän, men fler och fler hemligheter avslöjades och jag accepterade dom, jag älskade ju trots allt honom. Men när människor som inte hade något med mitt liv att göra började lägga sig i mer och mer, gick förhållandet sakta itu. En spricka som aldrig kommer läka. Sedan den dagen dom tog ifrån mig en bit av mitt hjärta så har hela historien utspelat sig ovabrutet inuti min hjärna, varenda dag har jag återupplevt känslan och händelsen och det har sakta men säkert brutit ner mig till den depression jag lever med idag.

Jag kommer aldrig, aldrig känna mig välkommen i Gällö längre och kommer därför aldrig flytta dit igen. Det känns som att jag bara duger när dom andra inte ville bo där. Men nej, jag kommer aldrig flytta dit igen.

Just nu så vill jag bara isolera mig från omgivningen tills jag börjar må bättre, orkar inte med att låtsas längre. Jag vill inte praktisera, inte gå i skola, inte umgås med såkallade kompisar eller familj utan jag vill vara helt ensam och be att jag får tillbaka min älskade Ladie<3